Monthly Archives: juli 2014

Igår pratade jag med veterinären igen. Jag är, eller var, väldigt orolig för att vi gått ut för hårt och att jag utsatt Zombie för en risk att bli sämre. Efter att ha prata med veterinären känner jag mig för första gången på längre rätt lugn. Hon tyckte inte att jag hade gjort för mycket. Hon tyckte det lät som en bra start och att jag ska fortsätta öka motionen och träningstiden. Hon sa också att jag inte behöver oro mig för att hon hostar lite och att det kan ta väldigt lång tid innan hostan försvinner. Hon menade på att hostan eller motion inte ökar risken för inflammation eller att det skulle göra henne sämre. Hon sa att jag måste öka motionen så jag faktiskt kan veta hur mycket hon klarar. Att Zombie hostar upp mycket godis och efter hon druckit vatten ibland såg hon inte som något problem. Väldigt skönt måste jag säga! Gårdagens agiliyträning var tack vare detta den bästa hittills. Jag kände för första gång sedan jag satt igång henne som jag hade riktigt riktigt kul och kunde slappna av och inte lyssna och hetsa kring hostningar. Jag älskar henne så himla mycket och vill inte att något ska hända henne. Denna värme gör ju att man måste ta det extra försiktigt på grund av det också, så det blir många låga pauser för återhämtning. Jag tycker att denna värme kan ta och ge sig nu. Personligen kan jag tänka mig runt 20 grader :D .

Det här var banan vi körde igår, vi gjorde bara den längst ner till höger. Vi delade upp den i mindre delar och avslutade med att försöka köra hela på en gång. Vissa delar gick kanon och andra delar var väldigt kluriga. Det var en slalomingång som var helt bisarr men vi testade massor med alternativ men fick aldrig till något som funkade helt perfekt. Den var lite över vår förmåga men det var otroligt kul med en utmaning. Zombie tappade lite fart mot slutet av träningspasset men kämpade på bra. Vi hade varierade höjder på 45-55 cm. Hon rev ett hinder så det får jag se som godkänt. Jag är så otroligt glad att vara igång och köra agility igen med min tjej, det känns som livet har hittat sin balans och jag känner mig gladare än jag gjort på väldigt länge, de kommer bli bra det här!

En liten film på större delen av träningspassat. Några swing and a miss och några riktigt fina delar, precis som det ska vara när det är svårt :)

Johanna tog så fina bilder på Zombie in action i torsdags <3. Vi har haft några lugna dagar på grund av värmen men ikväll blir det lydnadsträning med Anna.

Igår var vi med på veckans bana. Jag var väldigt nervös över att vistas i Vidingsjö efter det som hände i måndags så det var väldigt bra att jag tog mig dit. Gick samma sväng som vi gick när det hände och när vi kom till kröken där det började knöt det sig i magen. Usch och fy, jag hoppas verkligen aldrig det händer igen. Inget hände igår och Zombie var glad och pigg som vanligt. Väldigt skönt!

Vi körde en klass II agilitybana. Den var väldigt flytig och kändes mer som klass I. Vi körde banan två gånger och första varvet var jag tokigt nervös men det är jag alltid :D . Det gick väl lite skakigt första varvet och jag kände som jag låg så långt före hela tiden och blev därför passiv. Hon satt i fel tunnelingång första varvet vilket ledde till att jag ville bromsa henne massor andra varvet vilket ledde till en vägran. Skönt att hon lyssnar i alla all. Hon är så där härligt lyhörd nu. Minsta vink så lyssnar hon. Jättekul men mindre bra just nu när hennes matte är lite ringrostig och gärna håller på och vifta lite extra mycket ;) . Andra varvet kändes mycket bättre, jag peppade henne och hon kändes väldigt taggad. Kontaktfälten lämnar lite att önska men vi ska nog hitta tillbaka där vi var i höstas :) . Vi avslutade med att köra gungan och kontaktfält på balansen. Det finns ju inga genvägar gällande detta utan att det är bara att nöta.

Banan vi körde

Det var riktigt kul att köra bana och helt underbart att få göra det med min hund, min alldeles egna underbara Zombie. Snälla låt oss ha lite flyt nu! Avslutar med film på andra varvet som var det som kändes bäst.

Skräcknatten

Igår kväll när vi gick av hundarna efter träning börjar Zombie helt plötsligt agera konstigt. Hon såg ynklig ut med öronen bakåt och rörde sig försiktigt framåt. Jag plockade upp henne i famnen och gosade med henne en stund och när jag sätter er henne kan hon inte stå på sina ben utan vinglar fram. Jag lyfter upp henne igen och går en bit och kommer fram till att jag behöver ringa veterinären. Johanna tar över och bär henne över axlarna. Zombie gör inget motstånd utan hänger helt lealös på Johannas axlar. De kommande 10 minutrarna är nog de värsta i mitt liv. Zombie blir bara mindre och mindre reaktiv. Hon bara hänger över Johanna och glider bakåt för hon har ingen styrsel i sin kropp. Henne tandkött är kritvitt och hon lyssnar inte när jag pratar med henne. Läpparna sitter ihop och känns konstiga. Jag ser framför mig att hon dör här och nu. Den paniken önskar jag inte på någon. Får tag i valla djurklinik 8 minuter innan deras jour stänger. Hon jag pratar med säger att de har mycket och att hon inte är säker på att de kan ta emot oss. Hon ber mig vänta en stund medans hon går och pratar med veterinären. När hon kommer tillbaka säger hon bara kort ”tyvärr det var som jag trodde vi kan inte ta emot dig”. Jag kände bara all luft gå ur mig och jag frågade henne bara om hon ville att min hund ska dö eftersom de vägrar hjälpa oss. Hon svarade bara samma sak och gav mig numret till distriktsveterinären.

Jag ringde distriktsveterinären direkt och grät när hon svarade och berättade vad som hänt och bad henne hjälpa oss. Hon informerade direkt att hon inte hade några verktyg att hjälpa oss med. Hon tyckte det lät som det kunde vara överhettning eller ett blodtrycksfall. Hon bad mig åka hem och ta tempen och sen återkomma till henne. Vi åkte hem och tog tempen som var helt okej. Jag ringde upp henne igen och hon bad mig bara låta Zombie ta det lugnt och avvakta tills imorgon. Efter bara ett par minuter börjar Zombie stryka sig mot mina ben och då ser jag att hon är konstig runt ögonen och efter det går det fort och hela ansiktet blir uppsvällt. Ringer distriktsveterinären igen som gissar att det kan vara en reaktion mot någon insekt eller ormbett. Hon rekommenderar mig att bara hålla henne under vila och att ge kortison eftersom jag hade det hemma. Hon menade på att de bara ger serum till valpar eller sjuka hundar och att forskningen kring droppet är tvetydigt om det verkligen är bra eller inte. Vi avvaktar i vilket fall för att se om kortisonet hjälper.

Efter ca en timme beslutar jag mig för att ringa till Jönköping. De ville ha 175 kr för en konsultation över telefon vilket jag godkände men kom bara till en upptagetsignal och när jag ringer upp igen ville de ha 175 kr igen, inte en chans känner jag då och ringde Strömsholm. De är alltid lika hjälpsamma och gulliga. Hon tyckte att jag kunde stanna hemma eller åka in. Hon skrämde så klart upp mig med vad som kan hända om det är ormbett. Kollade runt efter blödningar i slemhinnorna men hittade inget. Fick information av henne att kortisonet jag gett var långtidsverkande och att det inte var konstigt att det inte gett verkan än. Jag säger att jag tänker avvakta en timme till och om inte svullnaden gått ner då så  åker jag in. Hon sa nämligen att om svullnaden går ner är det inte ormbett då det inte går tillbaka så fort då. Efter det här samtalet pratade jag med Lisa som till slut sa det jag behövde höra nämligen att hon hade åkt in för säkerhets skull. Så jag ringde upp Strömsholm direkt och sa att vi åker nu och att om svullnaden går ner på vägen hör jag av mig.

Vilka vänner jag har. Johanna följde med mig kl 00.00 på natten på en resa som skulle kunnat hålla på enda till morgondagen. Jag kollade Zombie i Norrköping och då tyckte jag att det kanske hade gått tillbaka lite men det var inte tillräckligt för att vända hem. Kollade henne igen i Katrineholm och då syntes det en markant skillnad. Ringde Strömsholm och meddelade att vi inte kommer och så åkte vi hemåt igen. Väl hemma hade jag svårt att slappna av. Hon var fortfarande svullen och jag var så rädd att hon skulle dö. Det blev inte många blundar inatt och kl 8 ringde jag till veterinären och bokade tid. Till skillnad från Valla har Jägarvallen en väldigt bra service. De hade först bara tid kl 16.00 men de fixade så jag fick komma kl 13.00 istället och fick då träffa chefsveterinären. Det kändes tryggt. Han tyckte hon såg bra ut och hjärta och lungor lät bra. Han trodde det var en allergisk reaktion. Han tyckte jag skulle ha med en kylfilt och kortisontabletter när jag går ut ifall det händer igen. Hon ska ta det lugnt ett par dagar  men det är ingen fara med henne.

Jag tror aldrig jag varit så rädd som jag var under gårdagen. Total skräck! När hon hängde på Johannas rygg helt lealös hann många tankar snurra genom huvudet. Jag inser också hur viktigt bemötande är. Valla var katastrof, så bemöter man inte en rädd person. Sen kan jag känna att hade de bara tagit emot mig hade Zombie svullnat upp lagom tills vi kommit dit och då hade de kunnat ge Zombie kortison som reagerar snabbare och hade då sparat mig mycket ångest och oro. Men men ytterligare en  gång visar valla varför jag aldrig  åker dit med mina hundar. Får inte känslan av att de jobbar ett dugg med hjärtat och jag tycker man behöver göra det när man jobbar med djur och människor.

På de två nedre bilderna är hon som mest svullen och jag överdriver inte när jag säger att hennes nosparti var dubbelt så stort som det är i vanliga fall. Eftersom jag inte vet vad hon fått reaktionen emot kommer jag vara jättenervös kommande tid men förhoppningsvis var detta en engångsföreteelse och kommer aldrig hända igen. Det har varit mycket senaste tiden och just nu känner jag bara att det räcker. Orkar inte med mer oro och stress kring hennes hälsa. Älskade hund vad du är otursförföljd!

10567430_10203264064260466_728459846_n

10555135_10203264066020510_687181606_n

photo.php

Vilken känsla! Packa väskan för agilityträning, bästa leksakerna och mycket vatten. Jag kände mig som ett barn på julafton. Igår körde jag och Zombie agility igen för första gången på 6 månader. Lite ringrostiga var vi allt men känslan var där, samarbetet på topp och glädjen var större än någonsin. Jag känner mig så himla avslappnad och bara glad att jag får köra agility med henne och jag kommer njuta till max av varje sekund vi har tillsammans på agilitybanan, för är det något detta lungmask helvete lärt mig så är det att man aldrig vet, saker kan ändra sig så himla fort så det gäller att leva här och nu och ta tillvara på den tid man får.

Vi tränade mest på slalom och hon vill ibland gå ur sista porten. Det hade vi problem med innan också. Ska fortsätta repetera och bygga upp självförtroendet så ska vi nog vara tillbaka där vi var i höstas ganska snart. Vi tränade lite grundsvängar och avslutade med några jaakko. Det var svårt att begränsa mig! Försökte hålla mig till en repetition och sen vila men vi de kortare kombinationerna blev det ibland tre repetitioner. Hon hostade inget alls och kändes inte onaturligt trött utan allt kändes som innan bortsett från att hon är i lite sämre form.

Idag har vi varit iväg och vandrat på Bjärnleden ca 1 mil. Alldeles för mycket och för varmt för Zombie som tyvärr hostat ett par gånger idag och harklat sig mer än vad mitt hjärta klarar att höra. Dessutom blev hon getingsticken stackaren :( . Nu ska hon få vila ett par dagar och sen ska hon med till Torpön för att vandra igen men då blir det betydligt lugnar tempo än idag och rikligt med pauser. Känner mig som världens sämsta när jag gjort för mycket med henne men det är bara att släppa och gå vidare och lära sig av det.

Ikaros har verkligen visat sig från sin bästa sida idag. Har har haft så himla kul och njutit varje sekund. När han tyckt att vi varit för långsamma har han kommit tillbaka och skällt en gång som för att säga skynda på nu latmaskar vi har inte tid att stanna :D . Har skött sig exemplariskt och det har värmt mitt hjärta att se honom ha så himla kul. Hade han inte haft så himla svårt för nya miljöer och att sova borta hade han fått följa med på vandringen på Torpön också för jag vet att han hade älskat det.

Ozzy kommer nog inte titta  på mig på en vecka för han tyckte nog att han borde fått stanna hemma istället för att blir utsatt för plågeriet det var för honom att gå en mil. Han har lagt sig i blåbärsriset och vägrat gå. Jag har fått locka honom med godis för att få honom att komma :D . En riktig liten segpropp är vad han är! Att han är sex år kan man inte tro för allt som ofta beter han sig mer som en gammal pensionär. Älskade gubbskrutt!

Idag har vi tränat lydnad igen. Idag stod inkallning, ställande, läggande och platsen på menyn. Inkallningen känns stabil, stadgan är jättebra, hon har fin fart men kan ibland sätta sig snett i ingången. Ställandet gick kanon idag, inga tveksamheter problemet är att om jag sedan byter och istället gör läggande eller tvärtom blir hon förvirrad. Idag satte hon sig inte utan kommando så nu ska jag bara fortsätta jobba med stadgan och att räta på mig. Platsen har vi tränat alldeles för lite på! Hon låg idag men tittar sig mycket omkring och lägger sig lite bekvämare efter ett tag och så vill jag inte ha det. Vi har mycket att jobba vidare med men jag har också massa bra idéer om hur jag ska göra det tack vare bra träningskompisar.

Om lite mer än en månad får vi börja tävla så nu har jag gjort en liten tävlingsplanering fram till september. Det blir en hel del starter! Några resultat förväntar jag mig inte. Det räcker att få stå på startlinjen och känna adrenalinet pumpa och få springa allt jag kan med min finaste Zombie.

Agility
24/8 Köping
30/8 Flen
6-7/9 Örebro
13/9 Värnamo
20-21/8 Linköping

Lydnad
27/8 Linköping
14/9 Norrköping

Planen idag var promenad och spår tillsammans med Johanna. Innan vi skulle mötas kom jag på den storslagna idén att alla hundar skulle få sig varsitt spår. The best laid plans som man säger. Zombie fick ett fältspår, Ikaros ett kortare spår i skogen i en lättare böj. Ozzy ett kort spår i en liten båge, också han i skogen. Inget svårt kan tyckas…Zombie gick sitt spår sådär idag. Hon ville ute till kanterna och hade stora slag. De var andra gången hon gick fältspår så jag är inte alls missnöjd. Nästa gång ska jag ha pinnar för jag tycker faktiskt hon spårar bättre och noggrannare när hon inser att det finns pinnar i spåret. Efter Zombie var det Ikaros tur…ledde honom på spåret och han spårade nog i kanske tre meter sen började sprintloppet om jag ska tro Ikaros. Han galopperade och jag försökte hålla emot och samtidigt hänga på bäst jag kunde, han sprang åt alla håll och kanter och helt plötsligt kom det tillbaka till mig hur det var att spåra med Ikaros, man glömmer fort. Han var precis överallt och det tog inte lång stund innan jag tappat var vi var någonstans. Han bara sprang och sprang och helt plötsligt ser jag en vimpel som var i Ozzys spår. Han hade alltså gått 100-150 åt helt fel håll. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Helt sjukt hur fort man kan blir desorienterad i ett spår för jag trodde inte att vi var riktigt så fel ute. Vid det här laget var det bara att samla ihop alla vimplar i Ozzys spår och ta med spårslutet och försöka bege sig ut för att lokalisera Ikaros spårslut också. Det lyckades jag med men något spår för Ozzy blev det inte. Jag tror dock inte det hade blivit så bra i vilket fall för han låg ner och vilade redan innan promenaden för han var så trött så då gissar att han var helt död efter promenaden. Det blir inga mer spår på ett tag för gubbarna och jag är rätt säker på att ingen av dem egentligen behöver någon mer aktivering än vad de få idag, definitivt inte Ozzy :D . Jag tror jag håller mig till trickinlärning för deras del, känns säkrare ;)

SONY DSCMina tre hjärtan!

I torsdags var jag iväg och tränade lydnad tillsammans med Anna W. Det var ett sånt där underbart träningspass där man efteråt går med ett stort leende på läpparna. Det var inte mycket som funkade men vi jobbade oss igenom det och i varje moment kändes det som att polletten trillande ner för Zombie. I läggandet har jag problem med att hon sätter sig upp före kommando. Vi jobbade med stadgan och på slutet fick vi till några klockrena lägganden utan att hon satte sig upp på eget initiativ. Samma problem har vi i ställandet så där jobbade vi också med stadgan och fick på slutet till några sjukt bra ställanden. Lite fritt följ blev det också med en underbar känsla, och tro det eller ej, riktigt bra halter.

IMGP6592

IMGP6593

IMGP6594

IMGP6598

Ska jag ta den?

IMGP6603

Inte ta den? Ok!

IMGP6609

IMGP6615

IMGP6617

IMGP6690  IMGP6716

IMGP6718

Godis fångas bäst i luften!

IMGP6719

IMGP6721

IMGP6722

IMGP6725

IMGP6729     IMGP6742

 

Det gäller att ta tillvara på dessa varma och soliga kvällar. Ikväll åkte jag och Zombie och badade, eller rättare sagt hon badade och jag fotade. Mitt långa objektiv gick sönder i september förra året och jag har faktiskt inte saknat det så mycket men nu känner jag att inspirationen är tillbaka och jag vill fota igen så nästa månad ska jag se till att beställa ett nytt. Tills dess får det korta duga. Det är en väldigt urfälld Zombie jag har nu för tiden. Hon fäller och fäller och det tycks aldrig vilja sluta…just nu går hon under namnet hyenan för hon är så ful i pälsen. Vacker på bild blir hon ju ändå även om jag kunde önska att hon hade lite mer päls :D

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

 

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Vänner

”When I get the feeling,
That my prayers have hit the ceiling,
On those darker days,
When my faith has lost all meaning,
You keep me believing”

Efter två dagar med så många hostningar att jag slutat räkna känns livet bortom tungt. Det enda som finns kvar är tårar och en stor sorg. Att pendla mellan hopp och total förtvivlan tar mycket på krafterna. Jag försöker verkligen vara så positiv jag kan men ibland är det svårt. När Magnus inte längre vet vad han ska säga är jag tacksam för alla mina vänner som lyssnar, stöttar och lyfter mig när jag är på botten. Tack Lisa för det två timmar långa telefonsamtalet som slutade med att jag kände en nyfunnen energi och ännu en gång laddade om och fokuserade på det positiva. Istället för att fokusera på hostningarna ska jag fokusera på hennes allmäntillstånd. Ingen som träffar henne skulle se någon skillnad på henne för hon har lika mycket energi nu som innan. Hon hostar inte vid aktivitet vilket är jättebra och hon har aldrig svårt att andas och inte heller verkar hon påverkas av att faktiskt hosta. Det är så hemskt när bara framtiden kan säga hur det blir. Det är bara två veckor kvar tills jag ska sätta igång henne igen…skräckblandad förtjusning har fått en ny innebörd för mig. En del av mig vill bara ha henne i en bubbla resten av hennes liv. Jag vill skydda henne och göra henne helt frisk. Någonstans vet jag dock att hon aldrig kommer bli helt frisk och att jag inte gör henne någon tjänst att hålla henne i en skyddad bubbla. Hon är en aktiv hund som måste leva ett aktivt liv. Jag har uttömt precis ALLT för att komma tillrätta med detta men trots allt jag gjort blir hon inte helt bra. Det måste helt enkelt gå att leva med, något annat finns inte. Älskade hund!

SONY DSC