Monthly Archives: maj 2014

Jag försöker verkligen vara så positiv jag kan just nu. De hostfria dagarna blir bara fler och fler och jag tycker hostan har minskat markant. Det kommer ta lång tid innan hon är helt bra men jag försöker fokusera på att hon KOMMER blir bra, för hon måste bli det. Jag har satt 1 september som första anhalten. Jag kan inte sätta längre tidsperiod för då är det så långt i framtiden att det känns hopplöst. Hon ska vila men även där är jag tvungen att hitta en balans för när hon får vila för mycket så blir hon så stressad och hetsig inne att det frambringar fler hostningar än om hon får gå en ordentlig promenad även om vi alltid går väldigt lugnt och tar pauser om hon känns flåsig. Zombie är lika lycklig för det och det känns som hon blir bättre för hon blir bara piggare och piggare. Hon har börjat vilja busa lite och även om hon inte får det så är det underbart att se.

I början av nästa vecka avmaskar vi igen och två veckor efter det är det dags för blodprov för att se om värdena som var dåliga har blivit bättre.

Det är väldigt jobbigt fortfarande och efter varje hostning känns livet fruktansvärt hopplöst. Extra tungt är det att läsa alla agilityresultat och se alla bilder när andra är och tränar. Hade jag känt att jag kunde träna något annat seriöst hade det varit lättare men jag måste vara väldigt försiktig med energinivån och inte köra så långa pass. Sen ska jag inte direkt belöna i någon stor utsträckning med leksak och för tillfället får hon i princip bara äta mjukost som godis så belöningsplacering och täta belöning är svårt :D .  Men jag tänker att ju mer hostningarna minskar desto mer frihet får vi. Jag måste bara hålla ut och tänka att 1:a september har jag min hund tillbaka (förhoppningsvis;)).

 

”Just when all seems fine and I’m pain free
You jab another pin
Jab another pin in me”

Så fort jag ens vågar tänka positivt eller framåt griper verkligheten tag i mig och gör det jävligt klart att här ska jag minsann inte få slappna av eller känna glädje. Idag fick jag det besked jag hoppats på, beskedet som skulle generera lättnad och sinnesro. Ett besked som skulle innebära att jag inom kort skulle få mitt hund tillbaka, att jag inom kort skulle få återgå till att få hålla på med det jag älskar mest med hunderiet, nämligen agility. Dessvärre vill inte verkligheten riktigt jobba i samma riktning som jag men jag gissar att det är en del av livet, det är inte personligt men just nu känns det jävligt personligt.

Zombie har lungmask, inte den franska lungmasken utan en lindrigare. Vad bra tänker man då, men icke. Hon är avmaskad för den här lungmasken tre gånger nu. En gång i februari, en gång innan Strömsholm och så nu. Den har alltså kommit tillbaka två gånger. Lungmask får hundar genom att slicka på sniglar som har ätit rävbajs som är smittat med lungmask. Hur har hon lyckats med detta, hur?!?! Fakta kvarstår att hon har det nu så tre dagar till kommer hon avmaskas och då ska hon vara kvitt den för den för den här gången men risken finns att hon går och omsmittar sig igen och igen och igen. Detta går ändå att lösa. Jag har stenkoll på vad hon luktar på, begränsar var hon går och när. Tinnerö kommer ALDRIG mer besökas när det har regnat.

Problemet är nu skadan som denna långvariga hosta kan ha genererat. Jag är nu tillbaka till rädsla för kronisk bronkit. Hennes bronker visade tecken på irritation och kan jag inte få henne att sluta hosta kan det leda till kronisk inflammation vilket i sin tur kan leda till att hon kommer behöva inhalator för att hjälpa till med andningen. Detta är givetvis långt i framtiden om vi inte får rätsida på detta men skräcken det väcker i mig kan jag inte sätta ord på.

Tre månader har gått där jag varje dag har haft ångest och oro vilket satt sina spår. Det är svårt att hitta glädje i livet när det jag älskar mest tagits ifrån mig, när min finaste och bästa tjej är sjuk och kanske aldrig blir frisk. Jag är trött på det här, trött på att ladda om, trött på att försöka vara positiv, trött, TRÖTT, TRÖTT! Varför min hund! Varför någons hund! Varje dag är bara en väntan på att höra den där förbannade hostningen som sätter oss tillbaka på ruta ett.

Jag vill bara med ren viljestyrka göra henne frisk, för hon förtjänar det. Hon har varit så himla duktig och har trots sina ringa ålder anpassat sig efter de begränsningar jag satt upp. Från och med idag kommer jag öka dessa begränsningar då den träning vi faktiskt gör troligtvis är för intensiv. Den lilla lek vi gjort måste bort och inga mer hårda godisar som irriterar halsen. Önskar inte detta på någon och ingen hade varit lyckligare än jag om Java var frisk men den själviska delen av mig är oerhört tacksam att jag har haft min bästa vän med mig i detta. Någon som verkligen förstår vad jag känner för hon är i precis samma sits. Någon att gråta med, någon att älta med och även skratta hysteriskt med när det blir för jobbigt.

Nu kvarstår bara en evigt lång väntan. Bara tiden kan utvisa hur det står till i halsen på våra underbara tjejer. Två tjejer med så mycket energi och livsglädje att det bubblar över. Två flickor som behöver aktiva liv för att må bra. Snälla, snälla gör dem friska nu!

10352662_10152013518482391_1818361214_o

”Love, love is a verb
Love is a doing word
Fearless on my breath
Gentle impulsion
Shakes me, makes me lighter
Fearless on my breath”

Idag var det äntligen dags för vårt besök på Strömsholm Djursjukhus. Personalen är verkligen som en väloljad maskin så dagen har gått snabbt och smidigt. Vi började med genomgång och en allmän koll av Zombie. Vi pratade om historik och hur hon mår idag. Vi lämnade avföringsprover, urinprov samt blodprov. Vi röntgade även lungor och hals men vi gjorde inte skiktröntgen utan en vanlig röntgen då hunden är vaken. Zombie har varit så himla duktig idag, både under undersökningen och under röntgen. All personal är så himla trevliga på Strömsholm och det gjorde att jag kände mig så lugn vilket säkert medförde att Zombie var så lugn hela dagen.

Vad sa då veterinären? Hon tyckte lungorna såg bra ut. Bronkerna såg lite irriterade ut men inte farligt alls. De kan vara irriterade för att hon hostar. Det fick mig att dra en lättnadens suck. I avföringsproverna fanns spolmask vilket kan ge hosta. Tester för den franska lungmasken är ivägskickade för analys och är det vad hon har kan det ta längre tid att bli av med. Får svar gällande det nästa vecka. Vi kommer börja med att ge avmaskningsmedel i 10 dagar. Om det är den franska lungmasken kommer hon nog behöva äta avmaskningsmedel i ca 20 dagar. Inget av detta är smittsamt till människor lyckligtvis.

Om det nu inte skulle vara detta får vi åka dit igen för att göra mer invecklade ingrepp så som skiktröntgen där man måste söva hunden, bronkoskopi (även här är hunden sövd), och vätskeprov ur halsen. Jag kommer så klart hålla alla tummar jag kan att det är någon typ av parasit för det är det enklaste att bli av med och kommer innebära att hon kommer bli helst frisk och ganska fort. Dock vill jag inte tro på det för mycket. Vi har redan medicinerat för parasiter två gånger under dessa månader hon hostat och det har inte hjälpt. Det faktum att lungorna såg bra ut är väl det som ger mig mest hopp.

Jag önskar jag vågade känna mer glädje men jag har laddat om så många gånger nu att jag faktiskt inte orkar våga tro en gång till. Jag avvaktar och ser helt enkelt och skulle detta hjälpa kommer ingen vara gladare än jag.