Igår var det banträningskurs. Jag fick köra både med Ozzy och Java då Johanna mådde väldigt dåligt. Det är verkligen som natt och dag. Båda är superkul att köra med men med Java ställs det lite högra krav på mig att jag faktiskt planerar. Det finns inget utrymme för att ta det som det kommer. Jag är nöjd med hur det gick med båda hundarna och framförallt hade vi riktigt skoj. Idag följde jag med Johanna ner till klubben för ytterligare lite agility. Johanna fick chansen att köra gårdagens bana och jag tränade slalom med Ozzy. Det börjar lossna! Mot slutet av slalomet kan han få upp riktigt bra fart nu mera. Idag fick jag Johanna att filma så att alla kan få se vilka framsteg vi har gjort. Det lönar sig bevisligen att inte ge upp och att ligga i .
Uppsatsskrivandet börjar närma sig sitt slut. Efter att ha fått fantastisk feedback senaste handledningen så känner vi oss väldigt lugna och har hittat drivet att få det här färdigt. Vi fick den ultimata komplimangen av vår handledare nämligen att hon vill använda vår uppsats och vårt material för att eventuellt försöka få en artikel publicerad i socionomtidningen och att vi då ska få stå med som medförfattare. Sjukt häftig! Både jag och Magnus var egentligen helt säkra på att uppsatsen skulle innebära slutet för oss då vi var säkra på att vi inte skulle klara det. Nu är vi ju inte klara än och det är ju inte vår handledare som sätter betyg men det bådar iallafall gott
Jag tycker om att hjälpa till och att ställa upp, speciellt för sånt där man får chansen att hjälpa människor som har det svårt eller för att göra nåt bra för samhället. Jag är ju trots allt blivande socionom . Så när jag blev tillfrågad om jag kunde hjälpa till genom att ta med min hund till klubben så att ett antal barn kunde få träffa hundar och träna lite var det klart jag sa ja. Jag vill ju jobba med barn och ungdomar så allt jag kan göra (om det så är inom mitt arbete eller privat) gör jag mer än gärna . Jag tog med mig Ozzy till klubben men jag var inte helt säker på att det skulle funka. Dels för att han skäller och några av barnen var ju rätt hundrädda och sen för att det ibland är svårt att få hundarna att jobba för barn. Ungarna fick massor med godis och efter att Ozzy insett att de hade frolic som var jättelätta att få var det inga problem. Killen som körde med Ozzy sa till mig att det var den bästa hunden någonsin . De körda några varv på en lite bana killen kommit på själv och de hade superkul. Ozzy var väl lite osäker ibland men inget som oroade mig. Han backade lite ibland när han inte riktigt visste vad barnet ville. Det kändes i alla fall kul att ha hjälp någon ha en kul upplevelse och en bra erfarenhet av hundar. Ozzy var jättetrött efter vi var klara och troligtvis väldigt full i magen av alla frolic . Det här kan vi absolut ställa upp på igen, både jag och Ozzy.
Innan barnen kom passade jag på att träna slalom. Jag jagade på honom massor i vänterslalomet och jösses vilken fart jag fick upp honom i. I högerslalomet börjar farten också arta sig men det är långt kvar. Jag vill verkligen att slalomet ska bli ett säkrare moment för kan vi få upp farten där och säkerheten kanske vi kan nolla fler banor i framtiden och inte få tidsfel . Hittade en bild som Lasse Moell tagit på tävlingen på min finaste Ozzy.
Idag har jag också fått 1100 ord skrivna på uppsatsen. Jag har läst och bearbetat en hel del text och ändrat och tagit bort en del så nu börjar det likna nåt. Imorgon har vi vår sista handledning så jag hoppas vi får bra feedback och inte behöver ändra allt för mycket. Det finns massor kvar att göra men jag börjar se slutet nu.
Johanna skrattar Ã¥t mig men det är som det är – jag är fruktansvärt rädd för kor. Det finns ingen logik i min rädsla utan bara ren och skär skräck. När det är ett staket i mellan gÃ¥r det väl okej men i hagarna skulle jag inte komma pÃ¥ tanken att gÃ¥. Men idag kom jag pÃ¥ lite för sent att promenaden vi skulle gÃ¥ gick genom hagarna och att det kunde vara kor där. Givetvis var det MASSOR med kor i den här hagen och de stod pÃ¥ vägen. Hade jag fÃ¥tt bestämma hade vi vänt där och dÃ¥ och gÃ¥tt en annan väg men det är ju inte jag som bestämmer . Johanna med sina bondkunskaper insisterade pÃ¥ att detta minsann inte skulle vara nÃ¥gra problem utan att korna skulle flytta pÃ¥ sig. Jag fick gÃ¥ med mina hundar och Max och inte fan flyttade korna pÃ¥ sig om inte flytta sig mot mig räknas. Ur mitt perspektiv ville korna ”attackera” mig sÃ¥ fort Johanna inte var där med sin pinne för att mota bort dem. Jag vet inte om jag nÃ¥gonsin varit sÃ¥ rädd som jag var idag. Vid ett tillfälle när en ko kom emot mig var jag nära tÃ¥rar och hade inte Johanna precis innan sagt att jag inte fick springa om de kom emot mig sÃ¥ hade det varit mitt första val. Usch och fy vad rädd jag var. Ett tag höll de pÃ¥ att omringa oss och dÃ¥ trodde jag att det skulle vara slutet för mig och hundarna. När vi äntligen hade kommit ut och var i säkerhet skakade mina ben och jag var sÃ¥ skärrad att jag var tvungen att sätta mig rätt ner pÃ¥ marken. Aldrig mer gÃ¥r jag i en kohage när korna är pÃ¥ vägen ALDRIG!!
Hade inte Johanna räddat mig och om vi inte haft en riktig hund (läs Java ) med oss vet jag inte vad som hänt . Ozzy och Max å andra sidan verkade inte alls förstå vad jag hetsade om utan lunkade på som om detta var fullt normalt och något som händer varje dag. Det kommer nog ta tid innan jag kommer våga valla några kossor
Ingen kan ana hur otroligt glad jag är just nu. Vi fick avsluta en underbar dag med att nolla vårt första lopp (dock fick vi troligtvis tidsfel)!! Efter vi kört kände jag mig gråtfärdig av lycka. Kanske låter fånigt för vissa men jag kämpar som en gnu med Ozzy och ibland har det känts som det aldrig ska funka. För mig är det inte viktigt med några pinnar utan att vi gör framsteg och att det rör sig framåt. Vi är i largeklass och konkurrerar med BCs och andra snabba raser. Jag mäter efter våra mått och förutsättningar och med det i åtanke är jag sjukt nöjd med dagen. Han har orkat fyra lopp plus allt vad det innebär att vara på tävling. Idag är han värd sin vikt i guld min älskade underbaraste Bollebus.
Det ska bli kul när jag kan börja köra med min aussie för när jag ser på filmerna ser det ut som det känns, väldigt långsamt. Jag bara vill springa på och iväg men då skulle jag lämna Ozzy bakom mig och det går ju inte. Istället trippar jag och småjoggar fram. Även om inte allt satt idag så hade vi flera guldkorn i så gott som alla lopp. Farten i det första hopploppet var kanon. Han tog alla agilityhinder jättebra. Han är stabil Ozzy men hoppar otroligt oekonomiskt. Han hoppar mycket mer än han behöver vilket säkerligen gör att det är ytterligare jobbigare för honom men fördelen är väl att han aldrig river
Här har ni filmerna minus ett lopp som inte blev filmat .
Tiden går väldigt fort just nu och det är mindre än tre veckor kvar tills valparna beräknas födas . Nu när det börjar närma sig känner jag mig motsägelsefullt lugnare. Kanske för att det äntligen är dags. Jag är inte nervös utan bara förväntansfull. Fick frågan här om dagen om vad jag gör om det inte föds några tikar. Det har väl varit det största orosmomentet och det jag funderat mest på. Jag har verkligen förberett mig på att det kanske blir en hane istället och även det känns spännande. Jag är helt säker på att oavsett kön på hunden kommer vi ha en fantastisk resa tillsammans, så inget står och faller på vad finaste Movi bestämmer sig för att föda.
Igår var det banträningskurs igen. Jag hade en lite för intensiv dag igår så jag var alldeles för trött för seriös hundträning (vilket visade sig i mitt beteende ) Det var en agilitybana igår som för mig med en långsam hund inte kändes allt för svår. De fällor som fanns var mest för dem som har hundar som suger riktigt ordentligt på hinder och eftersom jag oftast ligger före Ozzy var de inte så svåra för oss. Dock fick vi problem med tunnlarna IGEN. Jag lovade mig själv varje gång jag sprang att jag inte skulle bli arg om han inte tog dem men det höll jag inte så klart utan skriker nej till mig stackars hund som gör så gott han kan . Usch vad dålig jag kände mig efteråt. Vi lyckades visserligen få till det jättebra sista gången med bra vägledning från vår instruktör Sofia. Hon har verkligen ett kanonöga för vad som är problemet. Jag har lärt mig massor om hur jag ska springa banor och jag vill absolut gå kurs för henne igen.
På lördag är det som jag nämnt tidigare tävlingsdags. Jag är långt ifrån sugen då jag känner att uppsatsen är viktigare och vi ligger tokmycket efter och det är inte många dagar kvar att skriva. I tisdags vakande jag sex på morgonen med panikångest över den här förbaskade uppsatsen. Jag längtar till det här är över! Jag kommer åka på tävlingen men eventuellt kör jag bara agailityloppen om jag känner att jag hellre åker hem och skriver istället. Ozzy har dessutom varit loj de senaste dagarna och kräktes igår.
Något riktigt kul är att vi så smått börjat planera lite för en resa nästa år . Vi har fått lite av en blodad tand så det blir nog en sväng till USA igen och den här gången med våra allra bästa vänner .
Igår var vi på handledningen för uppsatsen. Jag var rätt nervös för jag trodde att vi skulle bli totalsågade men det blev verkligen motsatsen. Hon tyckte vi hade fått med massor bra och att det var bra skrivet. Jag är den som skrivit det mesta på uppsatsen så det värmde att hon tyckte att det var bra. Dock märktes det att hon tyckte att vi kanske borde kommit lite längre. Det känner jag också och tiden rinner liksom iväg. Vi har suttit och skrivit massor på förmiddagen idag men nu måste jag äta lunch och skynda ut med hundarna för jag måste snart åka till jobbet.
I helgen är vi hundvakt åt Java vilket betyder massor med sprattel och mys .
Om en vecka är det agilitytävling!! Jag börjar bli lite nervös. Dels har jag inte löst hur jag ska ta mig dit för det har skitit sig med bilen jag skulle få låna och sen kan inte Johanna vara med hela dagen men förhoppningsvis hittar jag massor med klubbkompisar att umgås med
Först ut vill jag tacka för alla fina kommentarer, de värmer massor!!
Den senaste tiden har jag drömt massor om valparna. Ibland är det mardrömmar men inatt var det en ljuvlig dröm där jag fick mysa med alla valpar och allt var frid och fröjd. I nattens dröm var det fem hundar i kullen varav bara en tik vilket gjorde mig lite orolig men så umgicks vi och jag insåg att vi var som gjorda för varandra. Det var en mysig dröm och jag vaknade med ett leende på läpparna .
Igår blev det dubbel kurs för mig. Först ut var banträningskursen med Ozzy och det gick kanon. Ibland är det svårt att se de framsteg men gör men igår var en stor bekräftelse för mig att vi absolut rört oss framåt. Han hade jättefin fart och söker hinder superbra, detta trots att han fått en över 2 timmar lång promenad på dagen och att det fortfarande var varmt på kursen . Han klarade svårigheter för klass II nivå men tyvärr satt inte slalomet som det skulle. Dels berodde det på att jag kom in fel hela tiden men sen är det tyvärr så att när Ozzy blir trött så är slalomet det första som ryker. Det var så himla kul igår och jag är så otroligt glad att Ozzy och jag har något vi kan göra tillsammans där vi har kul och utvecklas.
Sen var det ju freestylekurs med Java. Det var avslutning och vi skulle visa våra program under så tävlingslika förhållanden som möjligt. Jag hade inga förväntningar förutom att vi skulle försöka ha kul. Vi körde Game of Thrones-programmet och det kändes stundom väldigt bra. Det kändes skönt att avsluta med något lyckat med tanke på hur tävlingen gick i tisdags. Jag kommer säkerligen att tävla med Java igen men det blir inte förrän i höst som tidigast. Jag har en väldigt intensiv jobbsommar då jag jobbar i princip varje helg vilket ändå inte lämnar så mycket möjlighet för att åka på tävling.
Hur ska jag sammanfatta det? Katastrof skulle kanske vara ett passande ord men jag tänker inte enbart fokusera på dagen för den var minst sagt en gigantisk katastrof. När jag först fråga Johanna om jag fick tävla med Java skulle det bara vara någon gång ibland och kanske max ett par gånger sammanlagt. Jag ville ha lite tävlingsvana men som det så ofta blir med mig så spårar det ut och jag blir alldeles för engagerad och lägger ofantlig press på mig själv. Något som började som fantastiskt kul har blivit något som inte ens är i närheten av roligt. Det har känt som jag fått jobba i uppförsbacke hela tiden. Har det inte varit det ena så har det varit det andra. Java är väldigt förarbunden och även om jag kan se att vi kommit superlångt så känns det meningslöst att fortsätta kämpa med det. Snart, underbart att få säga det för det stämmer faktiskt, snart har jag en egen aussie. En hund som kommer vara min och lika bunden till mig som Java är till Johanna. Detta betyder inte att jag kommer ha någon framgång ute på tävlingsbanorna men det kommer definitivt öka mina chanser. Sen har det varit svårt att få till träningsdelen bra då hon inte är min det är ju något som inte alls kommer vara ett problem med min egna hund. Då kan man slänga in ett 10-minuterspass när som nu måste allt planeras och det blir en stor grej istället.
Kontentan är alltså att jag beslutat att ta en paus. Jag har mycket annat som händer i livet och om ca 5 veckor föds valparna och då vet jag att mitt huvud bara kommer vara i det. Jag får se om vi kanske tar upp det igen till hösten (säkerligen rätt troligt om jag känner mig själv) och att jag då har ny energi och en liten valp som måste miljötränas . Jag är oerhört tacksam för den här erfarenheten då jag lärt mig massor om mig själv. Jag har framför allt lärt mig att misslyckas och att kunna acceptera det. Det är inte så jobbigt som vissa tror .
Avslutningsvis vill jag tacka för det fina vädret idag som lämnat mig sönderbränd på halva kroppen då jag haft solen rätt i sidan hela dagen. Jag ser inte vacker ut direkt
Idag blev det först en promenad med alla hundar och sen lite agility med Ozzy. Vi byggde upp en del av en bana. Jag tror det tog längre tid att bygga än att träna . Ozzy tyckte det var för varmt men första varvet vi tog var kanon och han hade jättefin fart. Johanna fotade lite när vi körde .
Idag träffade jag Anna och Linnea för lite freestyleträning (en del htm smög det sig in också). Jag passade på att visa det nya jag har till mitt Games of Thrones tema . Tyvärr funkade inte allt idag men det är bara bra för då inser jag vart våra brister finns. Java hade kört sök på förmiddagen så hon kändes inte riktigt lika pigg som vanligt men vi fick det att funka. Jag hade i alla fall riktigt kul idag och det var trevligt att träna några stycken. Dels blir det så himla bra vila mellan hundarna sen kan man både få och får ge feedback till andra. Jag testade även att träna med min cape vilket visade sin innehålla vissa svårigheter. Den är väldigt lätt och risken finns att Java trasslar in sig i den. Jag måste helt enkelt hålla koll så den inte kommer i hennes väg. Johannas pappa ska ju snickra ihop ett träsvärd till mig men tills dess kommer jag linda en av mina hopphinderpinnar i svart isoleringstejp och tejpa dit något så det ser ut som ett handtag. Det betyder alltså att det är det här programmet jag kommer köra på tisdag. Det är långt ifrån klart men jag vill verkligen inte köra det gamla så jag ska se detta som en dyr och mer avancerad träning. Dessutom är det väldigt trevligt att få lite feeback från domare vad de tycker om det som eventuellt sitter. Det fotades för fullt idag så här kommer ett axplock av de bilderna som Anna tog på oss .
Mina odjur har fÃ¥tt sig en ordentlig borstning ute pÃ¥ balkongen. Ozzy behövde ännu mer men tillslut var jag sÃ¥ trött i armen att det inte gick längre. Usch vad dÃ¥lig jag är pÃ¥ det här med pälsvÃ¥rd. Det är verkligen trÃ¥kigt…Mina svarta byxor jag hade pÃ¥ mig var helt vita efterÃ¥t och trots att jag höll till ute flög det av nÃ¥gon outgrundlig anledning in massor med päls ändÃ¥
.
. Johanna med sina bondkunskaper insisterade pÃ¥ att detta minsann inte skulle vara nÃ¥gra problem utan att korna skulle flytta pÃ¥ sig. Jag fick gÃ¥ med mina hundar och Max och inte fan flyttade korna pÃ¥ sig om inte flytta sig mot mig räknas. Ur mitt perspektiv ville korna ”attackera” mig sÃ¥ fort Johanna inte var där med sin pinne för att mota bort dem. Jag vet inte om jag nÃ¥gonsin varit sÃ¥ rädd som jag var idag. Vid ett tillfälle när en ko kom emot mig var jag nära tÃ¥rar och hade inte Johanna precis innan sagt att jag inte fick springa om de kom emot mig sÃ¥ hade det varit mitt första val. Usch och fy vad rädd jag var. Ett tag höll de pÃ¥ att omringa oss och dÃ¥ trodde jag att det skulle vara slutet för mig och hundarna. När vi äntligen hade kommit ut och var i säkerhet skakade mina ben och jag var sÃ¥ skärrad att jag var tvungen att sätta mig rätt ner pÃ¥ marken. Aldrig mer gÃ¥r jag i en kohage när korna är pÃ¥ vägen ALDRIG!!
) Det var en agilitybana igår som för mig med en långsam hund inte kändes allt för svår. De fällor som fanns var mest för dem som har hundar som suger riktigt ordentligt på hinder och eftersom jag oftast ligger före Ozzy var de inte så svåra för oss. Dock fick vi problem med tunnlarna IGEN. Jag lovade mig själv varje gång jag sprang att jag inte skulle bli arg om han inte tog dem men det höll jag inte så klart utan skriker nej till mig stackars hund som gör så gott han kan 
